Blogg

En känslomässig bergochdalbana - det är rollen som andramålvakt.

Åker du med till Kalix, Falkenberg och Sunne bara för att sitta på bänken? Får du inte spela någonting, inte ens hoppa in lite i slutet? Hur orkar du det egentligen? 

Fotboll är allt. Det är en guld och gröna skogar och det är stenhårt, rått och kallt. Jag ska inte säga att det är det som är charmen med sporten i sig. Men det är så det är. Som en del av elitfotbollen kan en förutsättningarna utan och innan. De bästa spelar och resten sitter på bänken – hungriga på att spela nästa match. Det är inget konstigt eller något som går att ifrågasätta. Det är alla med på. Men på en del positioner är elitförutsättningarna en hårdare käftsmäll än på andra.

En mittback, en drivande innermittfältare eller en målvakt. Det är positioner en sällan byter om en inte måste. Som målvakt är inhoppsmöjligheten extremt liten. Det funkar inte som i handboll där målvakterna skiftar vid varje straffkast. Istället måste en kämpa för att bevisa att det är jag och ingen annan som ska stå mellan stolparna. En får bita ihop och sätta in allt, varenda liten fiber av sig själv, i kampen.

Desto jämnare de två konkurrerande målvakterna är, ju mer mentalt påfrestande blir kampen. Jag talar av egen erfarenhet. Det är inte svårt att vara andramålvakt när en vet sin plats och har sin roll. Men så fort förutsättningarna ändras då pendlar en mellan hopp och förtvivlan varje dag. Mest för att en inte själv har kontrollen. Det är någon annan som fattar besluten och oavsett åsikt måste en acceptera dem och lyda blint. Det är tufft. Att säga något annat vore att ljuga.

I mitt fall har säsongen som just tagit slut varit en känslomässig bergochdalbana. Framför allt när det kommer till självförtroende. Jag har stärkt upp musklerna i nacken för att kunna hålla huvudet högt för att sedan dagen efter gå och släpa hakan i backen flera gånger  i år. Det är ingens fel. Återigen, det är så det är. Jag skulle säga att det är just den mentala biten som är det absolut svåraste med att vara andramålvakt. Att i match efter match sitta bredvid och vara delaktiga, men ändå inte. Det är inte roligt och det är lätt att börja tvivla på sin egen förmåga. Det är lätt att fastna i negativa tankar och bli kvar på mage på den absoluta botten. Det påverkar humöret och på så sätt även det som inte har med fotbollen med att göra – just för att fotbollen är allt.

Men jag har aldrig under mina tre år i IFK ställt mig själv frågan – hur orkar jag? För människor utanför fotbollen är det ofattbart att jag åker till Kalix utan en minut på planen. För mig är det inte det. Jag är så inställd på förutsättningarna att det inte finns något att diskutera. Som andramålvakt sitter en på bänken. Punkt.

Nu i efterhand har jag funderat på vad det är som gjort att jag ändå inte gett upp eller gått vidare. Givetvis är det rent praktiska saker som plugg och jobb som hållit mig kvar i Kalmar. Men främsta orsaken till att jag stannat – det är laget och tjejerna. Utan tjejerna i IFK hade jag varit så nedbruten en möjligtvis kan vara. Det är dem som gjort att jag fortsatt kämpa och inte kunnat visa hur mentalt krossad jag varit vid vissa tillfällen. Jag har inte haft samvete till att dra ner resten av laget med hur jag mått ibland. Det hade inte varit rättvist. Det har aldrig varit deras fel att jag då och då hatat allt och tyckt världen aldrig sett en sämre målvakt än mig. Så, tack för att ni alltid har stöttat mig och för att ni tvingat mig framåt. Det är tack vare er jag fortfarande står upp och letar efter nästa utmaning. Vad vore en andramålvakt utan sitt lag? En komplett flopp.