Blogg

Tack för att jag växte upp i en håla som Barnarp.

I Barnarp var gräset alltid grönt, vi kunde träna när vi ville och kiosken var alltid öppen när träningen slutade. De enda bekymren vi hade var att siffrorna på matchtröjorna var slitna eller att de salta S:en i kiosken var slut. Det var guld och gröna skogar. 

Jag började spela fotboll relativt sent som liten. Jag gick i tredje klass när det satt en lapp på dörren in till skolan om fotbollsträningar med F95/96-laget. Många av tjejerna i klassen spelade redan fotboll och jag tänkte att det kunde vara kul att testa. För mig hade hästar, tennis och pingis tidigare varit saker jag intresserade mig av men efter ett par träningar på Barnarps IP kände jag att fotboll ändå var min grej.

Vi tränade två gånger i veckan på sjumannaplanen intill klubbstugan. Tisdagar och torsdagar snörade jag på mig grusskorna som mamma hade köpt på ICA Maxi eftersom att hon ännu inte säkert kunde veta om jag skulle hålla ut en hel fotbollssäsong och därför inte ville lägga pengar på ett par dyra grässkor, och cyklade till idrottsplatsen. Det var aldrig någon fråga om att vi inte skulle få en plantid eller inte. Det var en självklarhet.

    För barn och unga i storstäderna är det långt från lika självklart att de har en plan att träna på. I stadsdelen Norrmalm i Stockholm går det nästan 7 000 barn på en fotbollsplan. Där är det krig om träningstider och det är inte en grön och fin gräsplan en går ut i strid för. Det är någon sliten konstgräsplan där gräset skulle ha bytts ut för minst fem år sedan. Typ.

    Jag är så glad att jag växte upp på ett så litet ställe som Barnarp ändå. Jag serverades alla möjligheter att få en bra fotbollsgrund och fick lära mig vad fotboll faktiskt är. En boll, grönt gräs och två lag. Jag är oerhört tacksam och önskar att alla barn skulle få spela fotboll under samma förutsättningar.