Blogg

Jag kommer aldrig att glömma den 12 november.

Klockan stod på 89 när Amanda spikade resultatet 6-3. I 90:e minuten stod hela bänken på linjen i väntan på att domaren skulle blåsa av. Jag stortjöt, såg knappt något för alla tårar och minns knappt vad som hände när vi väl sprang in i på planen.  

94 minuters spel och sex mål. Det var det som tog oss till allsvenskan i söndags. Nästa år spelar alltså IFK Kalmar i Sveriges bästa liga. Nu är det vi som kommer att vara spelare som småttingar drömmer om att vara precis som en själv gjorde som liten. IFK Kalmar kommer att ha chansen att spela Champions Leauge. Ja, eller det går ju att diskutera. Men ändå. Det är så häftigt att en får hjärtklappning.

Egentligen är det 26 matcher, mer än 2 340 minuters spel och 55 poäng som har tagit oss till vart vi står idag – med båda fötterna i allsvenskan. Det avgjordes inte i söndags inför en publik som slog alla rekord. Målet att nå allsvenskan sattes redan på träninglägret på Cypern. Och nu har vi nått det målet. Det har inte varit en enkel resa. Efter min floppmatch mot Sundsvall kändes allsvenskan som en avlägsen dröm. Men sen vände det. Tack och lov.

    Under de sista matcherna visade vi dock att det var vi som skulle upp i allsvenskan. Jag hade världens bästa känsla hela veckan och var säker på att vi skulle vinna mot Assi. Men ändå kom det som en chock när verkligheten slog till. Det är svårt att beskriva känslorna som uppstod på planen i söndags. Men en sak är säker – jag kommer aldrig att glömma den 12 november. Aldrig.