Blogg

En gång blå, alltid blå.

Första september 2014. Lennart, min lilla blåa fara, var fylld till bredden med flickrummet hemifrån. Sikten var milt sagt försvagad. Att backa den dagen var aldrig ett alternativ. Jag satte plattan i mattan och några timmar senare stod jag med båda fötterna i framtiden och huvudet någonstans mittemellan. Kalmarlivet hade hur som helst börjat. 

Det känns både som igår och som en hel evighet sen jag kom till Kalmar för första gången. Allting var nytt. Jag flyttade hemifrån, började plugga och bytte gula träningskläder mot blåa. Just första dagen visst jag varken ut eller in. Alla nya intryck var som en käftsmäll och jag minns hur utmattad jag var den kvällen när jag somnade ensam på en luftmadrass i en tom lägenhet som då luktade allt annat än hemma. Ja, jag grät och undrade hur detta egentligen skulle fungera.

Anledningen till att mina, exakt idag, tre år, tre månader och fyra dagar faktiskt har fungerat är IFK Kalmar. Den blå familjen. Jag vet inte vad jag hade gjort utan dem, utan varenda en av dem. Jag smög mig in i gemenskapen redan under hösten 2014 och blev en del av familjen först säsongen 2015. Men redan under hösten, som spelare hos en av konkurrenterna, tog tjejerna emot mig med öppna armar. Det är det som är så fantastiskt med alla som får, har eller haft en plats i omklädningsrummet på Gröndal. Där är alla välkomna. Oavsett bagage.

Fotbollsmässigt var IFK ett steg mot en högre nivå för mig och jag har lärt mig så otroligt mycket under mina tre säsonger i den blå tröjan. Det vore lögn att säga att åren har varit en dans på rosor. Det har dem verkligen inte varit. Sammantaget är åren känslostorm av både ilska, besvikelse, uppgivelse och ja, till och med lite hat till och från. Jag skadade mig för första gången och har fortfarande en spricka i båtbenet som troligtvis aldrig kommer att läka. Det är heller ingen hemlighet att jag önskat att minuterna i elitettan hade blivit fler än vad de faktiskt blev.

Men. 

Allt det där. Det bleknar när jag blickar tillbaka på allt annat jag fått av laget och föreningen under mina tre år. Det har varit fantastiska år och jag inte bara blivit en bättre och mer skolad målvakt under den här tiden. Jag tror även att jag har blivit vuxen. Om en nu får kalla sig själv vuxen vid 22-års ålder.

Så.

Jag har mycket att tacka IFK Kalmar som förening för. Men framför allt har jag mycket att tacka alla som spelar eller har spelat i IFK Kalmar under mina tre år i den blå tröjan för. Nu väntar nästa steg i mitt liv. I vilken stad och i vilket lag återstår att se. Oavsett kommer IFK Kalmar och den blå familjen alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. För faktiskt är det såhär – en gång blå, alltid blå.

Tack för mig. Ridå.